Misslyckanden

Ca 80 % av mina målningar misslyckas. Jag skär sönder dem och spänner på ny duk. Ofta ser jag redan i skissfasen att det inte kommer att funka och i det fallet så grunderar jag om duken. Ibland kan någon liten del av en målning vara bra och då skär jag ut den och spänner upp den på ny kilram. Det här är inget märkligt. Snarare ett trist faktum för de flesta konstnärer. Ett rätt stort antal dukar går i soporna för varje målning som ställs ut. En vanlig fråga vid utställningar är ”- Hur lång tid tog det att göra den där målningen ?”. Det finns flera svar. Ett svar är ca 2-3 timmar (snittvärdet ungefär för mig). Ett annat svar är 10 dukar á 2 timmar (också det korrekt). Det mest korrekta svaret är 10 dukar á 2 timmar samt 15 års övning…trist nog.
Det här är en berättelse om en av dom där målningarna som borde skurits sönder.

Min bror arbetar som brandman. När han var singel och sällan hemma använde jag hans lägenhet som lagringsutrymme.
Jag hängde dit och tog bort tavlor. Jag tror aldrig han märkte något.
Jag tror jag skulle kunna hängt dit Mona Lisa ovanför sängen utan någon direkt reaktion.

Jag hade en tanke om en svit målningar från konserter och hade börjat med en målning från en Ulf Lundell konsert. Dock utan Ulf Lundell, men med hans ständiga vapendragare Janne Bark i svart linne och Fender Strata. En målning som med facit i hand aldrig borde lämnat ateljén.

Att arbeta som brandman har jag förstått bestå i att spela innebandy, åka på automatlarm, spela innebandy igen, släcka bränder, rädda människor
och sist men inte minst (och det här tycks gälla HELA Sveriges Räddningstjänst); dyrka Ulf Lundell. Själv har jag aldrig velat bli brandman. Jag är nämligen väldigt försiktig när det gäller motion och kondition är ett krav för att få vara brandman.
Jag är inte insatt i någon av de andra arbetsuppgifterna heller. Förutom att jag kan min Ulf Lundell.

Jag vet inte hur den här urusla Lundell-målningen hamnade på Attunda brandstation i Upplands Väsby.

Det är möjligt att min bror la märke till den i sin lägenhet eftersom det var Ulf Lundell (eller rättare sagt Janne Bark) på duken.
Möjligt men knappast troligt att han frågade mig om det var OK.

När min bror och två av hans kompisar fyllde trettio gick de samman och arrangerade stor fest. Flera distrikt brandmän var inkopplade. Jag kom dit, presenterade mig några gånger för några som undrade vem jag var. Efter några öl berättade de om ”upplevelsen”.

Känslan att komma in på Attunda Brandstation i Väsby efter en rökdykning eller ett automatlarm och leva sig in i den fantastiska målningen med Ulf Lundells evige kompgitarrist Janne Bark skrevande bända ett ackord på en Fender Strata.
Som att kliva rätt in i ett kapell, in i en brandstation med en altartavla som alltid tröstar.

Jag kunde förvisso känna igen mig i upplevelsen.

På Louvren i Paris, när jag såg Da Vincis kartongskiss till ”Anna själv tredje” eller Rubens, Michelangelos, Le Bruns mästerliga kompositioner. Då vet jag hur luften går ur en. Ett skott i kevlar. Inget man dör av men man faller till marken - hårt. Den kvällen blev jag konstnär på riktigt, tack vare den där målningen som borde skäras sönder.

Jag försökte men det hjälpte inte att skylla ifrån sig, många handskakningar blev det, ryktet spred sig snabbt blixtsnabbt,
Jag kom till festen som ”brorsan” och gick därifrån som ”Konssnären”, som ackrediterad kulturell hovleverantör till Den Svenska Räddningstjänsten.

Men det var en kul fest, ”konssnärsvisitkorten” tog givetvis slut och när coverbandet gick av med ”oh-la-la jag vill ha dig” (Text/Musik U.Lundell) åkte jag hem.

Med handen på höften och pickan i fickan…

/Patrik Holmberg