Man vet att man är hemma för stan är likadan

Titeln till den här utställningen och en stor del av inspirationen till målningarna kommer från Joakim Thåströms fantastiska album ”Skebokvarnsv 209”. En platta om att komma hem, att komma tillbaka. Jag hittade hem jag med. Till slut. Titeln till utställningen är en strof ur ”Söndagmåndagsång” från nämnda album.

Den här utställningen och de här målningarna krävde många nattliga äventyr i Stockholm innan hela sviten blev fullständig. Det här är en av episoderna:

Efter en (väldigt varm) rockkonsert blev jag skjutsad till övre Maria, Hornsgatan och klev ur den varma bilen. Kylan kändes som en frisk fläkt som blåste bort svetten, värmen och frisk luft kom in i mig. På ena sidan av Mariatorget står ett par offentliga toaletter där kön var minst 50 meter lång och alla tittade snett på mig när jag gick där. Fortfarande med svett i panna och jackan ”konsert”-knuten runt midjan.

När jag gick där, Bellmansgatan ner mot Götgatan och gränderna dom mörka, började jag förstå kön till toaletterna, Den svettindräkna tröjan började frysa till. Som en brynja, Jackan hjälpte föga. Jag frös och skakade. Varje scen i varje gathörn var fantastiskt och jag dokumenterade flitigt. Kyssar och smek i den ena gränden och kanyler i nästa. Kontraster mellan rött och svart, mellan det jusa o mörka. Utanför Bellmansgatan 22 stannade jag till, jag vet inte varför riktigt , det kom ett gäng glada pojkar och flickor travandes i hög en bit bort och jag kanske tänkte att det är hit dom ska. Vilket var fallet.

Motljus, polissirener, blåljus.
Jag fick bilderna, på knä med kameran klistrad mot ögat, torkade av imman från linsen och sköt 15-20 bilder rakt på. Dom försvann i snabba kliv ut ur motljuset och in i mörkret.

Nu står jag utanför Bellmansgatan 22. Min allra första lägenhet. Här föddes jag och bodde mina första år. Och nu står jag här igen. Ibland känns det som nån lägger pussel åt en. Det kändes så då.

Vid Götgatsbacken slog vinden på max. Snabba kliv över bron in i gamla stan.

Västerlånggatan.

Pepparkaksbruna gator i märkliga färger, holländare o tyskar. Alla hade kamera o jag med. Dock ingen med tunn tröja och tunn jacka, det var nog bara jag.
Törstig och trött.

10 grader kallt, hård vind och tunn jacka.
Tanken slog mig att jag måste ta mig hem på nåt sätt. Jag hade tappat bort logistiken mitt i äventyret, jag ringde mina föräldrar som ringde…nån…som informerade att nästa tåg går 06.00 (det här var runt 01.30). Jag blev orolig och mina föräldrar också. Dom för kylan och bovarna.

Jag för batteriet i kameran som bara hade 1 streck kvar och 4 timmar kvar – noway att det där batteriet kommer att överleva natten tänkte jag särskilt när det är kallt. Märkligt hur ens fokus kan vara så centrerat att inget annat spelar nån roll. Jag skulle ha bilderna, pepparkaksbilderna, turisternas line-up utanför affärerna med ”tax free” polkagrisar och dalahästar.

Äventyret slutade inte riktigt där, men nästan. Det gick en buss som jag höll på att missa med en hårsmån, men jag kom med som sista man. Med ena foten på vasagatan och den andra på bussens trappsteg kom den allra allra första snön. Nersinglande som konfetti över pepparkakeland. Som dun.
Klockan var halv 3 på natten och jag hade chansen att få bilderna som ingen i hela världen skulle få. Jag kunde knappt röra händerna stela av kyla, batteriets enda pinne blinkade rött. Jag klev på bussen betalade och kameran slocknade. När jag tittade ut på vägen ut från stan såg jag mitt forna pepparkakeland fyllas av snödunet och bilarna som gled in i varandra, bilarna som stod parkerade som nersläppta med fallskärmar på refuger, återvändsgränder och torg. Utan ett enda spår i snön..

På spegeln i hallen skrev jag med vattenlösligt tusch.
”Man vet att man är hemma för stan är likadan”
Jag målade den första tavlan vid 5-tiden.

Jag somnade några timmar senare med färg på kläderna. När jag vaknade sken solen in genom fönstret och snön låg som ett tunt täcke över pepparkakeland.

 

/Patrik Holmberg